ERHAN CAN AKBULUT

Serendipity

2018-11-23 - 2018-12-15

Serendipity – Ödets lyckokast

Ibland är ödet som en liten sandstorm som hela tiden ändrar kurs. Du byter riktning men sandstormen jagar dig. Du vänder igen, men stormen justerar. Om och om igen spelar du ut det här, som en ogynnsam dans med döden strax före gryningen. Varför? För denna storm är inte något som blåste in från fjärran, som något som inte har att göra med dig. Denna storm är du. Något inuti dig.

-Haruki Murakami, ur Kafka on the Shore (i egen översättning från engelska).

Erhan Can Akbulut tar med sin inre sandstorm till Shinjuku, en stadsdelskommun i Tokyo, och låter oss ta del av livet där genom sin kamera. Att det finns en smärta i Akbuluts fotografier är lika tydligt som när Robert Frank illustrerar sin sorg över sin döda dotter via en almanacka han ser och fotograferar i Japan 1994 (”Today Is My Daughter´s Birthday / What am I Looking at”).

Uttrycken i de människor Akbulut möter visar på melankoli och frustration, kanske en bortvänd och undertryckt desperation. Fotografen är ensam. Han har en distans till de avbildade men ser en främling eller nyvunnen vän göra eller känna något framför kameran som upplevs bekant. Ibland kan det vara förlösande att finna och uttrycka sig själv någon annanstans, långt hemifrån, utanför den egna kroppen, genom ett uttryck från en annan kropp, via en annan själ. Särskilt om det inte går att hitta de egna känslorna på en gång efter ett trauma, särskilt om det är svårt att vända sig inåt för att det gör ont. Varför gråter vi när vi ser en film? Är det inte våra egna känslor som vi ser speglas där på duken? Varför ser vi sorg runtomkring oss om vi själva bär på den?

Den finns en tradition i Japan av subjektivt dokumentärt fotografi, vilket säkert finns i Akbuluts medvetande när han styr sin resa mot Tokyo och färdas genom staden, gör sina dagboksanteckningar via kameran. Denna text inleds med ett citat av Murakami som i sina mycket visuella litterära skildringar ger oss bilder av landet i öst lika effektivt som exempelvis Rinko Kawauchi och Daido Moriyama gör med sina fotografier. Akbulut fyller på intrycken från en stad vi kanske aldrig besökt men känner via konsten och journalistiken. Människorna i Akbuluts bilder nuddar vid våra liv genom fotografierna. Är det inte märkligt detta, vad fotografi kan göra med oss? Hur vi kan uppleva en del av världen vi aldrig besökt genom någon annans blick i en lins, beröras av människor vi aldrig träffat.

Varför kallar Akbulut denna serie bilder för Serendipity – som jag fritt översätter till Ödets lyckokast? Något driver honom iväg till Japan, banar väg för alla dessa nya möten. Han berättar hur han tillåter sig att släppa taget och följa med i ett inre och yttre flöde och kallar upplevelsen i det närmaste helig. Jag tänker på sandstormen igen och hur Murakami senare i texten beskriver hur det enda sättet att hantera stormen är att kapitulera och gå rakt in i den, inte kämpa emot men ändå steg för steg röra sig framåt.

Text av Linda Bergman som är konstnär, curator och skribent. Linda Bergman är också chefredaktör för VERK tidskrift och förläggare på Boris Press.

Utställningen produceras i samarbete med Sveriges Konstföreningar.