ANDREAS BERTMAN

Förspel Till En Dröm

2013-06-07 - 2013-06-20

Det går inte att låta bli. Att ruttna eller tryckas ihjäl. Mot plasten. Ingen färg förblir densamma. Att tryckas ihjäl betyder skiftningar i färg betyder en annan position. En ödmjuk hållning? Det här var en tänkt replik som föll ihop i kalla luften, precis så. Den rasade. Säg inte som ett korthus, säger du det så spyr jag. Den rasade för att den inget betydde och aldrig fanns.

Trädens grenar, alla leenden; de fanns inte heller, finns inte heller. Bara inomhus. Inte ens där. Vi gick ut till husen. Vi gjorde alltid så. Tände där ute.

Vi har ett samhälle i våra ögon. Vem sa så? Ljus i ansikten. I rummen. Även den gråa likgiltigheten kan sticka. Den är aldrig särskilt grå. Du bestämmer. Vad som gror. Jag bestämmer. Vem som ska spy. Du ska se det på våra läppar, när vi mimar.

Klockan är nio minuter och 43 sekunder över sex. Du måste se rätt saker. Ser du fel är dörren där, ja där. Kalla luften för dess rätta namn.

Skrattretande glasskivor som gränsade till insidan. Där låg ett livspussel. I glaset fanns du, i rutan. En smält glass över plast och trä.

Hur mycket periferi tillåts existera i ett rum med begränsad storlek? Glöm inte att din hjärna är ett rum med begränsad storlek.

Att tala om hur man är tyst är definitionen av hyckleri så låt oss tala om känslor, om alla känslor som finns. Finns det en känsla?

Din hjärna drar raka streck, genom luften. Skriker om något annat. Ohörbart. Vi gick runt och talade om det. Vi talade i repliker för att det är så man gör och vi talade om det. Om hur man gör. Om hur man är tyst. Om din hjärna, den som skrek om något annat. Ett förspel till en dröm.

Text av Elis Burrau, maj 2013

Andreas Bertman är född 1992 och utbildad på Högre Fotografisk Utbildning på Kulturama.

Det här är hans första separatutställning.