PIA SIRI ISAKSSON

Silvaticus

2012-05-03 - 2012-05-31

Silvaticus (i skogen vilda) är ett ännu pågående projekt.

Jag har sedan 2010 fotograferat olika skogsmiljöer, ur perspektivet ”utifrån". Betraktandet av något vi inte nödvändigtvis upplever tillträde till, som samtidigt attraherar och skrämmer oss.

Omkring 2011 började jag definiera ett mer uttalat projekt: skogen som "den Andra". Hur skogen i någon bemärkelse är allestädes närvarande. I otaliga sagor och myter beskrivs skogen som väsensfylld, oförklarlig både farlig och oumbärlig, men framförallt bortom vår kontroll, bortom det tydliga och underkuvade. Skogen lever sitt eget liv och ingriper i våra planer. Det finns en långvarig och djupt rotad relation mellan oss människor och skogen, och alla berättelser inrymmer samma slutledning; vi måste ha respekt och vara varsamma, det är när man blir övermodig och hänsynslös som det går illa...

Vad betyder skogen för oss idag? Man talar om att antalet skogsvandrare sjunker, men om vi tillåter oss att möta den, är vi inte fortfarande lika påverkade av skogen, fast kanske räddare idag? Fjärmade.

Min farfars far kunde vandra dagar i streck i skogen och avkvista smågranar för att kommande generationer; kanske inte hans barn, men deras kommande barn och barnbarn, en dag skulle kunna avverka de bästa virkesträden, raka, kvistfria, stora.

Var hamnar omsorgen om skogen och trakten den växer i, om kommande generationers välfärd, de långsiktiga perspektiven och inte minst vördnaden för skogen som särart, när skogsbruk blivit spekulation, styrda av stora skogsbolag utan anknytning till platsen?

Jag försöker hitta skog som lever sitt eget liv, som kan symbolisera den där känslan av okontrollerbarhet, mystik och vildhet, av att vi är i skogen som gäster, på skogens villkor och måste anpassa oss för att bli delaktiga. Jag vill också försöka få fram det förföriska, förtrollande i skogen, den gränslösa rofylldheten. Hur sinnena skärps och vi plötsligt blir medvetna om vår egen absorptionsförmåga: ljuden, dofterna, de subtila rörelserna, rysningen längs ryggraden... är det någon... något... som iakttar oss?

Att skogen inte bara är en plats, utan ett levande väsen vi rör oss igenom. Sakta.

Pia Siri Isaksson är utbildad på Glasgow School of Art, Fine Art Photografphy och har sedan 2004 arbetat som konstnär och fotograf.