Jag vill bli medlem i Galleri Axels konstförening
Prenumerera på Galleri Axels nyhetsbrev
Din e-post här
Skicka
Artikelinformation
Publicerad av:
Bea Tigerhielm
Publicerad: 2013-04-01
Ändrad: 2015-08-08

Utställningar

av Misha Pedan
2017-10-26 - 2017-11-18

 

Bilderna i The End of La Belle Epoque är tagna mellan 1986 och 1989, i slutet av den socialistiska eran. Sovjetunionens fall är, enligt ett sätt att se det, vår tids betydelsefullaste revolution. Enligt ett annat innebar Sovjetunionens fall en geopolitisk katastrof. Båda synsätt utgår från att fallet var en plötslig händelse i tiden, vare sig det uppfattas som en revolutionär omvälvning eller som en kollaps. I Misha Pedans arbete går det inte uppfatta vare sig katastrof eller revolution.

Tvärtom, här tycks tiden ha stannat upp och släppt på sitt järngrepp. Självuppoffringens epok av kollektivt hårt arbete har gett plats åt dolce far niente: en behaglig känsla av att inte behöva göra något, ta ansvar för något eller fästa sig vid något. Den storslagna eran har ersatts av stagnation, och istället för entusiasm över stora segrar, råder en känsla av tyst förnöjsamhet. Kvar finns inget av La Belle Époques storslagna målsättningar, militanta klasskamp eller strävan mot en ljus framtid. Istället befinner man sig som i feststämning med en lätt baksmälla i en anspråkslös njutning av nuet.

Och kamerablicken anpassar sig till det här avspända firandet av ett tidlöst liv. Det verkar nästan som att det är anarki som styr kamerablicken: hierarkierna mellan väsentligt och oväsentligt, förgrund och bakgrund, kompositionens centrum och perifera delar, huvudmotiv och detaljer, upphävs. I till synes oordnade möten mellan kameran, de avbildade och omgivningen uppstår, som genom ett tillfälligheternas samspel, bilden av ett liv som de avbildade förbehållslöst lever fullt ut.

La Belle Époque avmystifieras och behandlas in i minsta detalj. Och det är här  som epoken verkligen går mot sitt slut. Den har ingenting kvar att erbjuda sina medborgare och inte heller kan medborgarna erbjuda epoken någonting. Kameran avstår medvetet från det sovjetiska fotografiets kompositionsmönster: att söka formulera faktiska bilder, placera fakta i bildens centrum och samtidigt rensa bilden från allt ”onödigt”.

Här söker kameran istället, det kaotiska tillvägagångssättet till trots, att upptäcka en alternativ ordning.  En obetydlig bagatell hamnar i förgrunden och blir kärnan i en berättelse som inte tidigare har berättats. Fotografiet använder sig på så sätt av det enkla för att skapa något komplext, i kontrast såväl till den affischliknande estetiken i den sovjetiska fotopropagandan som till det pseudodokumentära reportaget. Det koncentrerar sig på det obetydliga för att skapa nya perspektiv – ett perspektiv som tycks lika anarkistiskt och obundet som det liv det skildrar. Fotografens blick sammanför tillfälliga möten till en konkret och påtaglig värld där all åtskillnad mellan vad som är meningsfullt och meningslöst, viktigt och oviktigt, i sig självt är meningslöst.

I Misha Pedans arbete är de som avbildas inte ett naivt och passivt bildmaterial, snarare kompetenta medarbetare. I nästan varje bild möter betraktaren de avbildades blick. Dessutom hjälper de avbildade fotografen, så fort de fångas av kameran, med att iscensätta en berättelse och bidra med mikrodramaturgin till den bild som blir till. Livet tycks ta sig an rollen som sin egen bildregissör.

Den sista sovjetgenerationen var van vid kamerans blick, den gillade att se sig själv på bild och var tacksam över kamerans uppmärksamhet. I Misha Pedans bilder är de som fotograferas helt orädda för kameran: de misstänker den varken för spioneri eller förräderi. De verkar inte ha några hemligheter utan är bara nöjda med att få dela med sig av sitt glada humör. Det är möjligt att den ovillkorliga kärleken till fotografiet under La Belle Époque bottnar i en föraning om epokens snara undergång. Misha Pedan avbildar livet i takt med att det närmar sig ett tillstånd utan återvändo – inte i en kollaps, inte i en explosion, och inte heller i fossilisering, men i ett tillstånd av utmattning med en aura av mild dekadens. I dessa fotografier ser jag hur konstnären anstränger sig för att hålla kvar människan i sin självskapade men försvinnande värld, att dra ut på denna sista stund medan vi fortfarande kan se hennes ansikte, hennes handlingar och uttrycket i hennes ögon innan hon försvinner bort tillsammans med den absurda bakgrunden, likt en bild på en överexponerad film.

Slutet på La Belle Époque innebär också slutet för den fotografiska blick genom vilken epoken blev till verklighet. I viss mening innebär den också slutet på fotografin – ett av många slut under fotografihistoriens gång, men också en nystart, en av många. Fotografiet är tillbaka i  Charkiv, dissidentfotografiets huvudstad, det springer stafett utmed gatorna och startar under en skylt på vilken det står ”Mål”.

 

Misha Pedan är född och uppväxt i Kharkiv, Ukraina, och bor sedan 1990 i Sverige. Pedan är utbildad på Leningrad University i Photo and Film. Han är grundare av Ukrainian Photography Alternative (UPHA) och har curerat ett stort antal internationella fotoutställningar.