Jag vill bli medlem i Galleri Axels konstförening
Prenumerera på Galleri Axels nyhetsbrev
Din e-post här
Skicka
Artikelinformation
Publicerad av:
Bea Tigerhielm
Publicerad: 2013-04-01
Ändrad: 2015-08-08

Utställningar

av Simon Johansson
2016-11-26 - 2016-12-18

Tillbaka. Ölandsbrons skarvar smäller i däcken. De trånga och felplanerade körfälten gör att det är lätt att föreställa sig hur plåtarna skaver mot varandra och hur lacken repas när bilarna möts. Hälften ivriga att komma hem till ön och lika många på väg till fastlandet. Den är sliten nu, bron. De eviga reparationskorgarna hänger som cancersvulster på sidorna. 

Som stockholmare och sommarölänning och under flera år halvtidspendlare har jag åkt över Kalmarsund fler gånger än det går att räkna. Hur många gånger kan det bli på 30 år? Tusentals. Minns att under de första åren, när bron var ny, stod ölänningarna i klasar längs vägkanten och tittade förundrat på fastlänningarnas invasion. Det gör de inte längre.

Annars är det mesta sig likt, här rör sig tiden långsamt. Men ön avfolkas sakta men säkert, skolor läggs ned och verksamheter upphör. Jag rullar förbi den igenbommade livsmedelsbutiken som fanns i en tillfällig, sedermera permanent, barack. Här har nu matvarorna ersatts av kombinerat mäklarkontor och loppis. Jag passerar radbyarna, de välmående storbönderna med sina nymålade hus, välklippta gräsmattor och romantiska vagnshjul på ladugårdsväggarna. Sedan kommer de slitna och förfallna gårdarna med sina rostiga traktorvrak och staplar med gamla bilbatterier.

Här finns ekobönderna som i hemlighet gräver ned järnskrot bakom ladan, barnen som leker i det gamla stallet med inrasat tak, ungdomarna i epa-traktorer som drar en repa på bygatan, det hårda vardagsslitet måndag till fredag och varför inte lite lådvin till helgen. Grannarnas arga lappar i varandras brevlådor, siluetten som rör sig bakom en solkig spetsgardin, hembränt och alla känner alla. Jag ser den bortbyggda havsutsikten i Färjestaden, att Lasse Stefanz spelar på dansbandsveckan på Lundegårds camping och att Sverigedemokraterna fick nära 20 procent av ölänningarnas röster i valet 2014.

Har åkt den här vägen så många gånger att jag skulle kunna göra det med förbundna ögon. Över åkrarna, förbi de övergivna stugorna och snart är jag framme i den lilla sympatiska byn Dyestad på öns östra sida. Byn där bönder och konstnärer lever och arbetar sida vid sida och där jag har tillbringat oräkneliga somrar.

Och efter sex timmars körning från Stockholm inser jag att resan givetvis har pågått mycket längre än så. När jag kör genom majsfälten går det inte att undvika den något banala reflektionen att vägen löper parallellt med mina minnen. Men jag visste inte då, för så många år sedan, att det finaste ögonblicket skulle bli en flaska champagne och ett livsavgörande löfte en sen kväll i december. Jag visste inte heller att den kvällen ironiskt nog skulle bli början till slutet.

 

Saknar din kärlek. Kommer du ihåg hur roligt det var när vi gjorde våra första bilder i den lilla lägenheten på rue Charlot? Mina bästa år i livet har jag haft med dig. Jag saknar oss.

 

Jag rullar in på bygatan och där springer mina barn över till grannarna. Jag ser den ekologiska mjölkbonden jaga ut korna och sedan spola rent den stora ladan inför nästa fest (alla är välkomna!). Där är eleverna från folkhögskolan med sina rastafrisyrer och batikkläder som arbetar tillsammans med konstnärskollektivet. Jag får trampa på bromsen eftersom mannen som är svensk mästare i att klippa får inte ser sig om innan han går över den gropiga grusvägen. Och i grannbyn, nästan på höravstånd, pågår en musikfestival. Jag ser vänskap, glädje, kärlek, ett uppbrott och en sorg. 

Allt ackompanjerat av det lågfrekventa och entoniga brummandet från de mäktiga vindkraftverken på åkrarna. Det finns så mycket fulhet här. Det finns så mycket skönhet här.